TEC 2014 Racereport

Då var det dags igen att ge sig i kast med TEC 100 banan, sist vi sågs var det under misär förhållande med snöstorm och kalt under 2012 års upplaga. Den gången kom jag halvvägs och kunde inte hur jag än ville ta mig en meter till.

DSC_0177

TEC 2012

TEC 2014

TEC 2014

Vis av erfarenheten från det loppet visste jag att det skulle krävas mer träning och framförallt fler mil i benen för att bemästra 100 miles. Vintern har inte alls varit så bra för min löpning som jag önskat, få mil och mest ont i både huvud och rygg. Jag gjorde ingen koll före loppet men nu efteråt har jag kikat lite på hur dåligt förberedd jag var inför detta lopp. Hade jag kollat detta före vet jag inte om det ens hade blivit någon start. Mellan november 2011 till start för TEC 2012 lyckades jag få ihop 46,5  mil, även den gången hindrad av skador mellan januari till april. Mellan november 2013 till start TEC 2014 fick jag ihop 10 mil, inte något guldläge direkt för att ta sig runt 16 mil. Tur att man fungerar som en humla, vet man inte bättre fungerar det ändå.

 

I år hade jag med mig extra stöd och fick även agera lite mentor till både Annelie och Ivan. Ivan var anmäld i 100 miles och Annelie i 50 miles. Vi tog bil upp denna gång och körde upp redan på fredag för att få en lugn kväll på hotellet som uppladdning. nummerlapparna kunde vi kvittera ut på hotellet, tyvärr missade vi  att få TEC mössan, synd den hade varit fin att gå runt med på stan. Efter Pizza och en tur i Täby centrum försökte vi komma i säng i tid, som alltid misslyckades vi.DSC00605

Tävlingsmorgonen bjöd på strålande väder med både sol och värme, en gigantisk skillnad mot 2012. Vi åt en tidig frukost och gick sen upp till tävlingsområdet för att få en bra plats för våra väskor. Som alltid är det lite av en chansning när man placerar ut sina saker. Tältet där alla skall samsas är väldigt dynamiskt och det är svårt att veta hur det kommer att se ut när man kommer in för första varvningen. Det viktigaste för oss denna gång var att ta en plats där Annelie och jag kunde ha våra saker bredvid varandra. Vi tog ett bord långt in till höger, detta fungerade fint denna gång. Om någon av oss vill tävla, mer än bara deltaga tror jag man blir lite stressad över att  behöva klättra över och knö sig förbi alla andra för att nå sina saker.

DSC00610

Tre glada fötter före start.

Vid starten ställde vi oss längst bak, ingen idé att stressa iväg och dras med i ett tempo man inte orkar med. Första varvet sprang vi halvvägs tillsammans sen fick Ivan nog av min snigelfart och ökade takten lite. Annelie och jag slog följe fram till 14 km när även hon behövde öka takten lite. Själv varvade jag löpning i sakta mak med promenader. Ryggen började göra riktigt ont under det andra varvet och det kändes även lite skav på ett par tår. Vid varvningen kom jag ikapp både Annelie och Ivan som precis var på väg ut på nästa varv. Jag drog på ett par tunna strumpor utanpå mina  Injinji-Performance, sen skulle jag bara resa mig upp, det visade sig vara väldigt svårt. Ryggen protesterade å det grövsta, den ville verkligen inte att jag skulle ta ett steg till. Till slut lyckades jag ta mig ur tältet och få lite fart på benen ner mot sjön. Efter fyra km var det kört, ryggen ville inte mer och jag bestämde mig för att promenera tillbaka till starten för att kasta in handduken.

Precis före 6 km fick jag tipset att se ifall massören i växlingsområdet kunde hjälpa till. Promenaden tillbaka blev lite lättare med vetskapen att det kanske fanns ett litet hopp om att bli av med lite värk. Två km före varvning kom jag ikapp en finsk kille som såg ut att ha ännu större problem med ryggen än vad jag hade. Vi pratade en liten stund och även han tänkte bryta vid varvningen. Jag passade vidare tipset om massage och passerade honom som en sengångare drar om en snigel.

Till slut var varvet klart och jag tog igen mig lite, tog lite köttbullar med potatismos och softade lite i väntan på min tur för massage. Massagen var av den brutalare sorten men den gjorde underverk. Visserligen kändes ryggen fortfarande men nu kunde jag hantera smärtan. Glad i hågen tog jag lite blåbärssoppa och skulle ge mig ut på nästa varv när Annelie dyker upp efter sitt fjärde varv. Nu är de hon som har riktigt ont i höften. Jag lyckas övertala henne att få lite massage för att se om det kunde hjälpa henne också.

Eftersom jag nu inte hade några planer på varken tid eller längdmål väntade jag på Annelie. Hon såg mycket piggare ut när hon kom tillbaka, nu redo att ta sig ut på banan igen. Vi slog följe hela varvet runt, Annelies femte och mitt fjärde. Räknar man in Massage, matpaus, väntan på Annelie och ett varv runt banan tog det 2 h 25 ,minuter för dem dryga 10 km. Det var det helt klart värt, det blev ett skönt och avslappnat varv med trevligt sällskap.

 

DSC00617

50 km avklarade

Annelie kände sig så pigg att hon ville springa på lite tuffare varv sex, själv kände jag mig inte helt kry ännu. Annelie drog iväg vid 3 km passeringen när jag passade på att promenera lite. Ivan syntes inte till så jag antog att han tuffade på i ett bra tempo. Han hade verkat stark sista veckorna före loppet med många mil i benen. Nu var jag ute på varv fem med 40 km i benen, ryggen spökade lite igen, men det var hanterbart. Bäst gick det att springa i skogspartierna, asfalten var mördande, grusvägarna var jobbiga. Jag kom in till varvning just som Annelie var på väg ut på sitt sjunde varv, hon var sliten, hade ont i höften. Själv var jag i behov av lite mer mat och dryck och lovade att försöka komma ikapp så snart som möjligt.

När jag kom ut på den långa cykelvägen ner mot sjön såg  jag Annelie gå lite längre fram. Jag tog in en bit och just som jag tänkte att snart kan vi springa tillsammans började hon springa. Hon ökade farten och höll sig hela tiden någon minut framför mig. Jag tappade lite hela vägen runt, det slutade med att jag kom in 3 minuter efter henne. Då hade hon ordentligt ont och kunde inte fortsätta, fast hon så gärna ville. Men när avståndet på fem meter till kaffet är för långt att gå valde hon att kliva av. Ett moget och klokt beslut med tanke på att säsongen knappt har börjat och att detta var hennes första lopp längre än en halvmara.

Sjunde varvet började det kännas riktigt bra i benen. Lite orolig var jag för pulsen som stack iväg upp över 165 bpm. Hastigheten låg där det var lättsprunget runt 6:45- 7:00 km. Känslan var helt omvänd mot 2012 då jag fick gå mellan 60-80 km. Nu hade även mörkret lagt sig över banan, det är alltid en skön känsla att kryssa mellan träden i pannlampans sken. Extra kul var det att möta hejarklackarna som var ute i skogen med bjällror för att pusha på alla lite extra.

DSC_0277

Redo för nattlöpning

Sista varvet, för det blev bara 8 st denna gång, gick superbra. Sprang nästan hela vägen runt, gick bara i ett par backar. Fick näst bästa tiden detta varv, bara slagen av det första varvet där ingen tid spilldes på att fylla på energi.  Regnet började falla när jag hade 5  km kvar till mål, detta gjorde att jag inte ångrade beslutet att bryta.

Supernöjd med att ha tagit mig runt 50 miles med minimalt antal mil i benen, att det dessutom gick snabbare än 2012 var en bonus. Det var nästan lite synd att bryta när jag kände mig så pigg som jag gjorde. Men det fanns ingen chans att jag skulle ta mig den dubbla sträckan. Sen var jag lite orolig för Annelie som väntade nere på hotellet. Väntade in Ivan som varvade på 100 km för att se hur han hade det, han såg lite sliten ut men var på gott humör. Såg även målgången för 1-3:an på 100 miles, jösses vilken fart en del har, kul att se dem på nära håll. Ivan landade till slut på 120 km, vilket var ett prydligt pb för honom med, från 32 km till 120 km är ett ordentligt kliv. Stort grattis till honom, misstänker starkt att han inte gjort sitt sista Ultra.

Vi kommer tillbaka nästa år, starkare, snabbare, gladare och förmodligen fler.

 

 

 

 

Advertisements

4 thoughts on “TEC 2014 Racereport

  1. Pingback: Bara ett varv till, snälla… | Christoffer Holmstedt
  2. Tjena 🙂
    Har du bilderna på TEC-Rapporten i större version? Jag (längst med blå jacka + svart Camelbak) och sambon (till väster i rosa/orange/vad-det-nu-är tröja och blå Camelbak) står i mitten . Vore kul att ha den om du har kvar den och kunde maila.

    /Mattias

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s