Hopp om ett bra 2015

Efter ett bra 2014 sett till det mesta, undantaget träning och tävling, ser det nu ljusare ut inför 2015.

Energin har inte riktigt räckt till med allt man vill göra, bloggen, träningen och tävlandet har bland annat har fått stå tillbaka för familjerelaterad aktiviteter. Nu är det snart dags igen för att växla blad och skriva 2015 istället. Meningen var att jag då skulle väga mindre, vara starkare och vara på gång ordentligt med grundtränignen inför 2015. Verkligheten ser nu annorlunda ut, jag väger lite mer, är svagare och har inte börjat med grundträningen ännu.

Allt är dock inte mörkt och svart. Den fotskada jag dragits med sedan början av oktober har äntligen fått en förklaring. Som ett sista försök gick jag idag till Patrick på ryggaktuen. Efter lite klämande och kännande visade han på en modell av foten vad mitt problem var. Tydligen har benet som sköter om rörligheten i fotleden hamnat i ett läge för långt bak vilket gör att den nyper mot benet i foten. Efter behandling av foten plus lite i höften kändes det mycket bättre. Det var med lätta och goa steg jag tog mig hemmåt igen.

Efter över två månader med ständig värk, varav en vecka med kryckor, känns det nu helt plötsligt postivt. Vilken vändning, förra veckan gjorde det ont i foten av simning, idag funderar jag på om det skulle gå att springa en liten sväng. För att vara säker väntar jag en dag till innan jag snörar på mig dojerna. Nu går det i alla fall att börja planera för en bra säsong 2015.

95 kg i Egypten

95 kg i Egypten

Förra veckan blev det i alla fall en hel del simning under semestern i Egypten. Inte långa och tuffa pass men flera gånger om dagen med fokus på teknik. Veckan innehöll också en hel del god mat, trots det gick jag ner något kg vilket känns fint.

Planen är nu att få till en regelbunden träning igen utan skador och att göra lite fler inlägg här igen. vi får se med vilket intervall det blir, kanske ett i veckan eller oftare, dock inte med mer än två veckor emellan.

Vi får se om det inte kan komma en uppdatering med Racereports från Nordic 24h MTB, Karlstad Swimrun och Ironman Kalmar.

Advertisements

TEC 2014 Racereport

Då var det dags igen att ge sig i kast med TEC 100 banan, sist vi sågs var det under misär förhållande med snöstorm och kalt under 2012 års upplaga. Den gången kom jag halvvägs och kunde inte hur jag än ville ta mig en meter till.

DSC_0177

TEC 2012

TEC 2014

TEC 2014

Vis av erfarenheten från det loppet visste jag att det skulle krävas mer träning och framförallt fler mil i benen för att bemästra 100 miles. Vintern har inte alls varit så bra för min löpning som jag önskat, få mil och mest ont i både huvud och rygg. Jag gjorde ingen koll före loppet men nu efteråt har jag kikat lite på hur dåligt förberedd jag var inför detta lopp. Hade jag kollat detta före vet jag inte om det ens hade blivit någon start. Mellan november 2011 till start för TEC 2012 lyckades jag få ihop 46,5  mil, även den gången hindrad av skador mellan januari till april. Mellan november 2013 till start TEC 2014 fick jag ihop 10 mil, inte något guldläge direkt för att ta sig runt 16 mil. Tur att man fungerar som en humla, vet man inte bättre fungerar det ändå.

 

I år hade jag med mig extra stöd och fick även agera lite mentor till både Annelie och Ivan. Ivan var anmäld i 100 miles och Annelie i 50 miles. Vi tog bil upp denna gång och körde upp redan på fredag för att få en lugn kväll på hotellet som uppladdning. nummerlapparna kunde vi kvittera ut på hotellet, tyvärr missade vi  att få TEC mössan, synd den hade varit fin att gå runt med på stan. Efter Pizza och en tur i Täby centrum försökte vi komma i säng i tid, som alltid misslyckades vi.DSC00605

Tävlingsmorgonen bjöd på strålande väder med både sol och värme, en gigantisk skillnad mot 2012. Vi åt en tidig frukost och gick sen upp till tävlingsområdet för att få en bra plats för våra väskor. Som alltid är det lite av en chansning när man placerar ut sina saker. Tältet där alla skall samsas är väldigt dynamiskt och det är svårt att veta hur det kommer att se ut när man kommer in för första varvningen. Det viktigaste för oss denna gång var att ta en plats där Annelie och jag kunde ha våra saker bredvid varandra. Vi tog ett bord långt in till höger, detta fungerade fint denna gång. Om någon av oss vill tävla, mer än bara deltaga tror jag man blir lite stressad över att  behöva klättra över och knö sig förbi alla andra för att nå sina saker.

DSC00610

Tre glada fötter före start.

Vid starten ställde vi oss längst bak, ingen idé att stressa iväg och dras med i ett tempo man inte orkar med. Första varvet sprang vi halvvägs tillsammans sen fick Ivan nog av min snigelfart och ökade takten lite. Annelie och jag slog följe fram till 14 km när även hon behövde öka takten lite. Själv varvade jag löpning i sakta mak med promenader. Ryggen började göra riktigt ont under det andra varvet och det kändes även lite skav på ett par tår. Vid varvningen kom jag ikapp både Annelie och Ivan som precis var på väg ut på nästa varv. Jag drog på ett par tunna strumpor utanpå mina  Injinji-Performance, sen skulle jag bara resa mig upp, det visade sig vara väldigt svårt. Ryggen protesterade å det grövsta, den ville verkligen inte att jag skulle ta ett steg till. Till slut lyckades jag ta mig ur tältet och få lite fart på benen ner mot sjön. Efter fyra km var det kört, ryggen ville inte mer och jag bestämde mig för att promenera tillbaka till starten för att kasta in handduken.

Precis före 6 km fick jag tipset att se ifall massören i växlingsområdet kunde hjälpa till. Promenaden tillbaka blev lite lättare med vetskapen att det kanske fanns ett litet hopp om att bli av med lite värk. Två km före varvning kom jag ikapp en finsk kille som såg ut att ha ännu större problem med ryggen än vad jag hade. Vi pratade en liten stund och även han tänkte bryta vid varvningen. Jag passade vidare tipset om massage och passerade honom som en sengångare drar om en snigel.

Till slut var varvet klart och jag tog igen mig lite, tog lite köttbullar med potatismos och softade lite i väntan på min tur för massage. Massagen var av den brutalare sorten men den gjorde underverk. Visserligen kändes ryggen fortfarande men nu kunde jag hantera smärtan. Glad i hågen tog jag lite blåbärssoppa och skulle ge mig ut på nästa varv när Annelie dyker upp efter sitt fjärde varv. Nu är de hon som har riktigt ont i höften. Jag lyckas övertala henne att få lite massage för att se om det kunde hjälpa henne också.

Eftersom jag nu inte hade några planer på varken tid eller längdmål väntade jag på Annelie. Hon såg mycket piggare ut när hon kom tillbaka, nu redo att ta sig ut på banan igen. Vi slog följe hela varvet runt, Annelies femte och mitt fjärde. Räknar man in Massage, matpaus, väntan på Annelie och ett varv runt banan tog det 2 h 25 ,minuter för dem dryga 10 km. Det var det helt klart värt, det blev ett skönt och avslappnat varv med trevligt sällskap.

 

DSC00617

50 km avklarade

Annelie kände sig så pigg att hon ville springa på lite tuffare varv sex, själv kände jag mig inte helt kry ännu. Annelie drog iväg vid 3 km passeringen när jag passade på att promenera lite. Ivan syntes inte till så jag antog att han tuffade på i ett bra tempo. Han hade verkat stark sista veckorna före loppet med många mil i benen. Nu var jag ute på varv fem med 40 km i benen, ryggen spökade lite igen, men det var hanterbart. Bäst gick det att springa i skogspartierna, asfalten var mördande, grusvägarna var jobbiga. Jag kom in till varvning just som Annelie var på väg ut på sitt sjunde varv, hon var sliten, hade ont i höften. Själv var jag i behov av lite mer mat och dryck och lovade att försöka komma ikapp så snart som möjligt.

När jag kom ut på den långa cykelvägen ner mot sjön såg  jag Annelie gå lite längre fram. Jag tog in en bit och just som jag tänkte att snart kan vi springa tillsammans började hon springa. Hon ökade farten och höll sig hela tiden någon minut framför mig. Jag tappade lite hela vägen runt, det slutade med att jag kom in 3 minuter efter henne. Då hade hon ordentligt ont och kunde inte fortsätta, fast hon så gärna ville. Men när avståndet på fem meter till kaffet är för långt att gå valde hon att kliva av. Ett moget och klokt beslut med tanke på att säsongen knappt har börjat och att detta var hennes första lopp längre än en halvmara.

Sjunde varvet började det kännas riktigt bra i benen. Lite orolig var jag för pulsen som stack iväg upp över 165 bpm. Hastigheten låg där det var lättsprunget runt 6:45- 7:00 km. Känslan var helt omvänd mot 2012 då jag fick gå mellan 60-80 km. Nu hade även mörkret lagt sig över banan, det är alltid en skön känsla att kryssa mellan träden i pannlampans sken. Extra kul var det att möta hejarklackarna som var ute i skogen med bjällror för att pusha på alla lite extra.

DSC_0277

Redo för nattlöpning

Sista varvet, för det blev bara 8 st denna gång, gick superbra. Sprang nästan hela vägen runt, gick bara i ett par backar. Fick näst bästa tiden detta varv, bara slagen av det första varvet där ingen tid spilldes på att fylla på energi.  Regnet började falla när jag hade 5  km kvar till mål, detta gjorde att jag inte ångrade beslutet att bryta.

Supernöjd med att ha tagit mig runt 50 miles med minimalt antal mil i benen, att det dessutom gick snabbare än 2012 var en bonus. Det var nästan lite synd att bryta när jag kände mig så pigg som jag gjorde. Men det fanns ingen chans att jag skulle ta mig den dubbla sträckan. Sen var jag lite orolig för Annelie som väntade nere på hotellet. Väntade in Ivan som varvade på 100 km för att se hur han hade det, han såg lite sliten ut men var på gott humör. Såg även målgången för 1-3:an på 100 miles, jösses vilken fart en del har, kul att se dem på nära håll. Ivan landade till slut på 120 km, vilket var ett prydligt pb för honom med, från 32 km till 120 km är ett ordentligt kliv. Stort grattis till honom, misstänker starkt att han inte gjort sitt sista Ultra.

Vi kommer tillbaka nästa år, starkare, snabbare, gladare och förmodligen fler.

 

 

 

 

Triathlon Väst intog Ullevi

Äntligen slog klockan 17:30 och portarna till Nya Ullevi öppnades för den stora skara Triathlon Västare som laddat hela året för att göra upp om klubbmästerskapet på 5 km.

DSC_0248

Ett riktigt KM har riktiga nummerlappar.

Det var en en härlig blandning av unga och lite äldre unga, damer och herrar. Man fick direkt bilder från kosläppet på näthinnan när alla kom inskuttandes på de röda löparbanorna. För många är det klassisk friidrottsmark och för oss Göteborgare som sett både VM, EM, finnkamper med mera tändes ett hopp om nya personliga rekord. Efter nummerlappsutdelning och justering av startplats kunde uppvärmningen påbörjas. Någon hade lämnat den stora presenningen man täcker gräsmattan med över de tre första löparbanorna, därav justeringen av starten.

DSC_0232

En liten del av den förväntansfulla flocken.

Efter självseedning, där många var blygsamma och uppgav att de inte var i riktigt slag, var det dags för första heatet att ge sig iväg över banorna.  Fältet spreds ut efter ett varv men alla höll bra fart, kanske för bra för en del som mot slutet fick ta det lite lugnare. Ted började försiktigt men tog sig framåt allt eftersom varven flöt på, han sprang in på stabila 16:44. Han kom dock inte ikapp Mikael Eriksson från Hälle IF som var med utom tävlan men vann äran med en tid på 16:31.

Snabba löpare i heat #1 varvar.

Snabba löpare i heat #1 varvar.

När heat två gjorde sig klara för start började det bli mörkna. Själv kände jag mig lite stel under uppvärmningen vilket jag tror berodde på ovanan att springa på bana. Ställde mig sist och hade planen klar för mig, köra på lugnt i början och hitta den fart pulsen tillät för dagen. Det har inte varit allt för gott om tempopass den senaste tiden så min förhoppning var inte allt för stor om en supertid.  Men ärligt funderade jag på om det kunde vara möjligt att hålla 4:30 tempo, det skulle ge en sluttid på 22,30.

Tidtagning när den är som bäst.

Tidtagargänget

Började första varvet på 1:27 vilket kändes ok, själva varvet var lite kortare än resterande 11. De följande varven var jag mycket jämn och klockade mig på 1:57, 1:57, 1:55 och 1:57. Sen blev det lite tyngre och farten sjönk lite och jag kunde inte längre hålla mig under 2 minuter, dock fortfarande jämna tider, 2:00, 2:02, 2:02, 2:02, 2:04 och 2:03. Under denna fasen koncentrerade jag mig på att springa avslappnat och njuta av den sköna kvällen. Blev varvad av ett par snabba löpare och fick en del uppmuntrande ord på vägen. Extra roligt när Jonas ropade att det inte gick att skylla på cykeln denna gången. Faktum var att det inte var illa ment och att jag mest tyckte att det var kul.  Jonas är den tidigare ägaren till min tempohoj. Under Ironman Kalmar sprang jag på honom under löpningen och då muttrade jag något till honom om kass cykel, så det var hög tid för honom att bjuda igen. Sista varvet hade jag bestämt mig för att höja tempot så mycket det gick. Tryckte på lite mer i näst sista kurvan och höjde lite extra på knäna på bortre långsidan, ökade lite till i sista kurvan och drog på allt jag kunde sista rakan mot mål.

Supernöjd med sin insats.

Supernöjd med sin insats

När jag äntligen kunde se klar igen såg jag att det sista varvet slutade på 1:40 och sluttiden 23:11.  Nu räckte det inte så långt i konkurrensen mot resten av gänget, men jag är supernöjd med tiden trotts att jag kom näst sist.

Stort tack till alla som var med och gjorde detta KM till en toppentävling.Ser redan fram emot nästa år då jag skall krossa min tid.

Dagens träning: Löpning: KM Nya Ullevi,  5 km, 23:11, snittpuls 156 bpm, 4,38 min/km